Om att vara skör

Det handlar inte om att vara stark eller svag. Jag är en skör människa. Jag vet att små saker kan få mig att rasa ner i det mörka hål jag levde i, i ungefär tre år. Platsen där ångesten har tagit över mig och jag vet inte vem jag är utan den. Jag mår ganska bra just nu måste jag först och främst säga. Min yrsel har kommit tillbaka och jag är för tillfället hemma från jobbet för jag har något sort magkatarrsliknande ont i magen och ont i huvudet men annars är det ganska bra. Jag vet varför de fysiska symptomen är här, jag har glömt bort mig själv ett tag nu. Jag får inte glömma göra saker jag mår bra av. Det kan vara roliga saker och så kan det vara ganska skittråkiga saker också. Jag måste exempelvis gå i princip varje dag, min kropp måste få sträckas ut i yoga nästan varje dag, jag får inte äta för mycket skitmat och godis då mår jag väldigt dåligt, jag måste ha tid ensam och bara vara. Av dessa punkter har jag de senaste veckorna uppfyllt en av dem, jag går en bit till pendeltåget när jag ska till jobbet. Ja de andra grejerna har jag liksom glömt bort. Jag har ätit skräpmat för jag inte orkar laga mat, jag anser mig inte ha tid för yoga och jag har haft grejer att göra konstant i två veckor. Jag har nu sakta men säkert börjat inse att jag måste stoppa tåget innan det gått för långt. Är som sagt hemma från jobbet vilket är ett ypperligt tillfälle för mig att vila, äta bra och yoga litegrann. Så min medicin för att återkomma till jobbet som en solståle på måndag (det är ju midsommar i morgon sen är det helg så då är jag ju ledig) är att äta bra, vila och se en jävla massa orange is the new black. Sen kan jag förhoppningsvis ha en härlig och smärtfri midsommar däremellan också. 

 

Ett midsommarkollage jag gjorde för tre år sen.

Att vara alla till lags

Jag har på senare tid börjat fundera extremt mycket vad andra tycker om mig. Ibland kommer det över mig och jag kommer på en person som nog har svårt för mig. Då blir jag lite ledsen och undrar hur jag ska ändra mig, sen kommer jag på att varför ska jag ändra mig bara för att en person inte riktigt tycker om mitt sätt? Jag har blivit så medveten om min egen personlighet och i vissa fall kommer den fram bra men sen i andra sällskap kan jag vara världens jobbigaste människa. Jag känner hur jag måste jobba med mig själv i detta. Jag måste ställa mig frågor såsom vilka egenskaper är det som jag själv kanske kan bättra mig på (dvs jag själv inte tycker är så charmiga) och vad är det som andra möjligen stör sig på men som gör mig till den jag är? Jag vet med mig om att jag är ganska pratglad, någonting som vissa människor kan tycka är förbannat jobbigt, men för det ska ju inte jag vara en mer tyst och timid person. Jag får ibland påminna mig om att de människor jag tycker mycket om i alla fall tycker om mig och alla kan inte älska en så är det bara. Det är ju inte som att jag går runt och inte stör mig på människor då kan jag ju inte förvänta mig att jag ska gå hem i alla stugor heller. Från och med idag ska jag bli lite snällare mot mig själv och inte grubbla så mycket på vad andra tycker. Om jag själv stör mig på en egenskap jag besitter bör jag ändra den men inte för att någon annan tycker det. 

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med denna bilden men jag tyckte den passade till inlägget. För sån är jag!

Yogasöndag

Jag yogar nästan varje dag. Vissa dagar bara 10 minuter och andra dagar kan jag i princip yoga hela dagen utan att känna minsta tristess eller brist på motivation. Idag är en sådan dag då jag kan yoga hur länge som helst. Jag surfar in på yogobe.se och hittar pass efter pass jag kan praktisera. Förbereder mig inför kommande jobbvecka, gör mig redo för allt nästa vecka har att erbjuda. Ägna denna söndag åt just det du känner att du behöver, är det att sova, är det att träna, är det att äta mängder med godis, hänga med kompisar eller vad som helst, gör bara det du känner för. Söndagar har den bra egenskapen att man kan ta bort alla krav som finns. Vi måste ha en dag i veckan vi samlar energi till alla andra dagar, låt det vara söndagen. 

 



Livet är inte längre täckt av en grå dimma med ångest

Jag har märkt på senaste tiden att jag upptäcker små detaljer i min vardag jag inte sett innan. Det kan vara färgen på ett hus, att gräset är extremt grönt eller helt enkelt någonting jag aldrig sett förut fastän jag hela mitt liv åkt på denna väg. Jag har bara denna vecka sett rapsfälten blomma ut, någonting jag inte ens tänkt på innan. Jag är inte längre upptagen av mitt inre, jag lever i den riktiga världen inte i min låtsasvärld där jag har en livsfarlig sjukdom. Jag har inte förstått att den vuxna delen av mig inte vet hur det är att leva utan denna ångesthinna. Jag kan ibland tycka det är obehagligt att vara närvarande, jag förstår inte vad det är som händer, tror att någonting är fel fast det är precis detta som är rätt. Jag har någon gång läst att deprimerade människor är rädda för att vara glada för de känner inte igen känslan, lite så är det med mig med. Jag hade en period i livet när jag andades helt fel och jag kommer ihåg att när jag andades som normalt trodde jag att jag skulle sluta andas, att någonting var fel. Jag måste programmera om mig själv till att förstå att de här skarpa färgerna, känslan att vara helt uppslukad av någonting annat än mitt inre, vara i nuet är inte farligt, det är precis det som jag ska vara. För första gången på många år kan jag nu säga att jag inte lever med ångest, ångesten är inte en del av mig. Jag är jag och ångesten är ångesten. Ni förstår inte hur länge jag väntat på denna stund. 

 

Vad händer?

Håll i hatten nu men jag vet inte vad som händer med mig. Jag berättade häromdagen att jag sett hela två filmer. Ja nu har jag ju sett två filmer till. Först såg jag filmen Selma som handlar om Martin Luther King och igår morse såg jag en tysk (!!) film nämligen Falskmyntarna. Historiska draman är tydligen min grej nu för tiden. Allt började med att jag för ca 1,5-2 månader sen blev besatt av Downton Abbey. När jag sett klart mina filmer gav Netflix mig tips om en miniserie som heter Krigets unga hjärtan. Herre Netflix visste vad jag gillade! Jag har alltid varit fascinerad av andra världskriget och genom denna serie får man följa fem tyska ungdomar vilka har lite olika infallsvinklar från kriget. Äh, som sagt värdelös på att återberätta, bjussar på trailern. Och ja den är på tyska. Men sjukt intressant jag har aldrig tänkt andra världskriget i termer av krigkrig, vilket är lite konstigt kanske, utan mer sett det från koncentrationslägersidan men denna ger en annan inblick också. Helt klart sevärd och viktig i dessa tider. 

 

 

Veckans mest lästa artiklar

Måndagskollen Devote Testar: Ocean bus Veckans bloggtips: Malin Westén